En ängel..

När jag väntade Grynet så fick jag höra att en bekant i norr också väntade sitt första barn.. Deras 'Liten' var beräknad att födas exakt samma dag som Grynet och det gav oss en anledning att ta upp en nästan förlorad kontakt.. Det kändes som om vi blev nära fastän vi egentligen inte pratade så mycket och dessutom bor långt ifrån varandra. Vi delade en upplevelse, det verkade räcka. Hon och hennes man är så himla härliga, bjuder på sig själva utan krav att få tillbaka. Människor som lyser upp och gör världen roligare och mysigare. Några dagar in på det nya året fick jag ett mail där hon berättar om en fantastisk förlossning men om ett hjärta som slutat slå. Jag satt tyst en lång stund, minns att T försökte prata med mig men jag var i en annan värld. Jag tryckte hårt på min klotrunda mage och Grynet gav mig några välbekanta sparkar till svar.. Jag andades ut och fällde några tårar. Vad skulle jag svara? Där satt jag med en levande bebis i magen medan de fått åka hem utan sin älskade son. Var är rättvisan i det? Jag kände skuld fastän det inte på något sätt var mitt fel..

De senaste dagarna har jag läst igenom hela den blogg som änglamamman börjat skriva efter det som hänt. En känslosamt ärlig blogg med mycket kärlek.. Jag har läst på nätterna medan jag ammat Grynet, medan jag känt hennes pulserande rörelser runt min bröstvårta, hört hennes andetag och känt hennes små händer mot min hud. Jag har smekt hennes huvud, rygg och ben lite extra och när hon tillslut somnat har jag pussat henne i pannan och talat om för henne att jag älskar henne. Jag antar att jag helt enkelt har tagit lite bättre tillvara på det jag har även om de sista nätterna har varit lite sådär extra tunga av någon anledning. Jag har inte gråtit några floder när jag läst, utan bara låtit några få tårar rulla ner för kinden och samtidigt stilla tagit hand om den griniga tösen i knät.

Jag skickat många tankar till änglaföräldrarna i norr.. Kan aldrig första vad ni går igenom men jag tänker på er varje dag!

/C