Jag hade varit hos barnmorskan och gjort en hinnsvepning på måndagen och hoppet om att förlossningen därmed snart skulle starta tändes igen. För er som inte vet vad en hinnsvepning är får ni helt enkelt googla ;). Måndagen passerade och på kvällen säger T till mig att om värkarna kan starta runt 4 så skulle han vara glad för han var trött och ville sova. Ganska snabbt reviderade han tiden till klockan 6 för då skulle han ju ändå gå upp. Jag himlade med ögonen och la mig för att sova. Klockan 6 vaknade T av klockan och jag av värkarna. Kunde det vara på riktigt? Skulle det dra igång nu? T undrade om han verkligen skulle åka till jobbet men jag insisterade. Det kan ju ta tid. Och det gjorde det. Hela dagen gick jag med hyfsat kraftiga värkar. Dottern lämnades och hämtades på dagis av mormor och jag andades genom mina värkar och fick därmed ta lite pausar när jag åt mat, spelade spel, läste bok för dottern etc. T kom hem i vanlig tid och lagade middag. Vi han faktiskt äta men mycket mer var det inte. Jag ringde till förlossningen och runt klockan 6 var vi där och inskrivna. Jag fick i vanlig ordning ligga med mätgrejer på magen för att kolla hjärtljud och värkarbete i någon halvtimma. Barnmorskan tyckte värkarna kom glest. De gjorde det när jag låg ner av någon anledning. Var det verkligen dags? Efter en snabb undersökning konstaterade hon jag ändå var öppen 6 cm. Jag fick gå in i duschen och se om lite värme kunde smärtlindra för nu tog värkarna i ordentligt och väl på benen kom de tätare igen. En värk tog jag på toaletten då T sagt åt mig att kissa. Det är bra att tömma blåsan när man ska föda barn så jag lydde. Två värkar han jag ta i duschen innan jag tyckte det tryckte på rejält neråt och jag blev kommenderad ut ur duschen omgående. Barnmorskan kom in och föreslog att hon skulle ta hål på hinnorna, vattnet hade ju trots allt inte gått än. Jag accepterade hennes förslag och bad samtidigt om lustgas. Jag mindes den konstiga smaken som lustgas har men masken blev snabbt min livlina och mitt stora fokus. Andas in "pshhhh" sa maskinen när den gav ifrån sig gasen, andas ut... Bara ljudet lugnar på sätt och vis. Några värkar senare kunde jag knappt hålla tillbaka krystreflexen och jag bad om mer smärtlindring. Det tryckte på så in i Norden men jag viste att det inte var dags än.. Bäckenbotten eller en ryggmärgsbedövning föreslog barnmorskan. Visst sa jag, vilket som. Det blev en bäckenbottenbedövning och det var nog tur för strax efter jag fått den så var det dags att krysta. Och nog krystade jag! Det var en häftig upplevelse. Det gjorde ont såklart men att känna hur huvudet trycktes neråt under värken för att sedan, när värken klingade av, åka upp en liten bit igen. Allt för att tänja sakta och försiktigt. Inte för hans utan för min. Jag var tacksam, förstod varför och kände att det var helt okej. Barnmorskan bad mig lägga mig på sidan och efter en kort övertalning så gick jag med på vad hon sa. Jag fick snart känna toppen på huvudet med handen, som en morot att fortsätta, och vad som nu efteråt känns som en ganska kort tid senare så låg han där. Smal, lång och fantastiskt söt. Min. Våran. Mina privata delar klarade sig fint precis som sist och jag var så tacksam. Tacksam för att barnmorskan fanns där för mig helt tiden, peppade mig och vägledde. Tacksam för den där bäckenbottenbedövningen, för lustgasen och för ljudet från maskinen. Tacksam för min man som stod vid min sida och tacksam, såklart, över att min son mådde bra och tillsammans med sin syster är en av de vackraste människor jag någonsin skådat.
//C
